Poppojken

Teater utan regn är en otänkbarhet och även idag hade regnet skapat små floder som rann längs gatstenarna för att bidra till den klassiska stämningen. Egentligen var det ingen teater som stod på dagens schema utan snarare en monolog med en avdankad komiker mitt uppe i sin 40-årskris.

Även foajén bjöd på de klassiska ingredienserna. Bokcirkeln och dess medlemmar, som till största del bestod av kulturtanter i övre medelåldern, fanns representerade. Likaså den pretentiösa 24-åriga killen som till vardags läser modern konst på HDK stod där i sina mediaglasögon.

För att konststudenten skulle känna sig lite extra viktig var han självklart utrustad med ett glas rött vin, någonting som verkade vara vanligt förekommande bland kultursnobbarna.

Väl på plats visar det sig att Göteborgs helt egna turtleneckförening valt att strategiskt boka upp enstaka platser runt om i salongen för att i hemlighet försöka sprida sitt budskap. Polotröjan var alldeles för överrepresenterad bland besökarna för att vara en slump. Samtidigt lyste deras systerförening med sin frånvaro eftersom inte en enda naturgrön poncho gick att hitta.

När föreställningen väl var slut hade uppväxten i ett svenskt 90-tal avspeglats med stor precision och tomheten av att inte längre vara ett barn följde med ut i den regniga novembernatten.

När gymmets spegelväggar och de prydligt uppradade vikterna kändes för hemtamt behövdes omväxling. En dag utan ansträngning är en omöjlighet för en steroidpumpad träningsnarkoman och när jag såg löparskorna ligga helt ensamna i garderoben beslutade jag mig för att ge löpningen ännu en chans.

Skorna hade legat orörda sedan mars i år då jag under pistolhot blev tvungen att ta mig ut i spåret för en omöjlig utmaning på 10 km. Leran på skorna vittnade om nederlaget som tog en vecka att återhämta sig ifrån. Jag putsade av dem och letade samtidigt fram både mössa och vantar för att slippa vända i dörren på grund av kylan.

Min tidigare erfarenhet av konditionsträning är väldigt begränsad och jag undviker helst att sitta i en ring tillsammans med ett gäng spinningfrälsta lattemorsor och en skrikande instruktör i mitten. När den senaste Absoulute Dance skivan, som förövrigt kom ut i våras, dånar genom gymmets alla högtalare ger det mig bara ännu en anledning till att undvika denna överhurtiga miljö. Men musik behövdes ändå för att kunna genomföra mitt marathonlopp och flera tusen lattemorsor kan inte ha helt fel. Absolute Dance Summer 2008 laddades således in i iPoden och Daft Punk - Harder, Better, Faster, Stronger valdes ut för ändamålet.

Med blodsmak och bröstsmärtor hasade jag mig fram de sista metrarna på en tid som inte ens en pensionerad taxichaufför hade varit stolt över. Det här med motion kanske inte är någonting för mig ändå.

Det som var planerat att bli en musikfri dag blev istället ett misslyckande redan innan dagen hade börjat.

Någonting som jag kommer ta med mig till den 21 november nästa år är att ändra väckningssignal på mobiltelefonen. Att väckas av soundtracket till det gamla Nes-spelet World Cup brukar vara en fröjd, men denna dag kastades telefonen i väggen i ren besvikelse.

En stor bitterhet följde mig resten av dagen och det blev inte bättre av vetskapen att Fredrik Strage var lite mer hardcore och dissade en inbjudan till Godmorgon Sverige. Han var rädd att förstöra sin dag av ofrivillig kontakt med musik och var istället med på telefon när Stora journalistpriset skulle diskuteras, vilket han förövrigt vann i kategorin Årets förnyare.

I bitterhetens efterdyningar bestämdes det att vara lite motsträvig och istället lyssna extra mycket på musik, gärna samma låt hela dagen. Den utvalda låten blev Speedmarket Avenue - Way Better Now och resulterade, enligt last.fm, till 27 lyssningar och minst lika många lyssningar på iPoden.

Det var med skräckblandad förtjusning jag plockade upp denna lille herre ur helgens godisskål. Jag undrar vad tillverkaren hade tagit innan idén om en liten kissande lakritspojke kläcktes.