Poppojken

Teater utan regn är en otänkbarhet och även idag hade regnet skapat små floder som rann längs gatstenarna för att bidra till den klassiska stämningen. Egentligen var det ingen teater som stod på dagens schema utan snarare en monolog med en avdankad komiker mitt uppe i sin 40-årskris.

Även foajén bjöd på de klassiska ingredienserna. Bokcirkeln och dess medlemmar, som till största del bestod av kulturtanter i övre medelåldern, fanns representerade. Likaså den pretentiösa 24-åriga killen som till vardags läser modern konst på HDK stod där i sina mediaglasögon.

För att konststudenten skulle känna sig lite extra viktig var han självklart utrustad med ett glas rött vin, någonting som verkade vara vanligt förekommande bland kultursnobbarna.

Väl på plats visar det sig att Göteborgs helt egna turtleneckförening valt att strategiskt boka upp enstaka platser runt om i salongen för att i hemlighet försöka sprida sitt budskap. Polotröjan var alldeles för överrepresenterad bland besökarna för att vara en slump. Samtidigt lyste deras systerförening med sin frånvaro eftersom inte en enda naturgrön poncho gick att hitta.

När föreställningen väl var slut hade uppväxten i ett svenskt 90-tal avspeglats med stor precision och tomheten av att inte längre vara ett barn följde med ut i den regniga novembernatten.