Poppojken

När gymmets spegelväggar och de prydligt uppradade vikterna kändes för hemtamt behövdes omväxling. En dag utan ansträngning är en omöjlighet för en steroidpumpad träningsnarkoman och när jag såg löparskorna ligga helt ensamna i garderoben beslutade jag mig för att ge löpningen ännu en chans.

Skorna hade legat orörda sedan mars i år då jag under pistolhot blev tvungen att ta mig ut i spåret för en omöjlig utmaning på 10 km. Leran på skorna vittnade om nederlaget som tog en vecka att återhämta sig ifrån. Jag putsade av dem och letade samtidigt fram både mössa och vantar för att slippa vända i dörren på grund av kylan.

Min tidigare erfarenhet av konditionsträning är väldigt begränsad och jag undviker helst att sitta i en ring tillsammans med ett gäng spinningfrälsta lattemorsor och en skrikande instruktör i mitten. När den senaste Absoulute Dance skivan, som förövrigt kom ut i våras, dånar genom gymmets alla högtalare ger det mig bara ännu en anledning till att undvika denna överhurtiga miljö. Men musik behövdes ändå för att kunna genomföra mitt marathonlopp och flera tusen lattemorsor kan inte ha helt fel. Absolute Dance Summer 2008 laddades således in i iPoden och Daft Punk - Harder, Better, Faster, Stronger valdes ut för ändamålet.

Med blodsmak och bröstsmärtor hasade jag mig fram de sista metrarna på en tid som inte ens en pensionerad taxichaufför hade varit stolt över. Det här med motion kanske inte är någonting för mig ändå.